Startsidan Loggböcker Föregående Nästa

Semester i Thailand, Phuket, Kamala

Januari & Februari - 2009 Vi flög med Vingresor till Thailand i slutet av januari under två veckor för att Peter och Elisabeth skulle få hjälp med sin psoriasis, solen där gör underverk. Först kunde vi inte bestämma var i Thailand, men då vi aldrig har varit i Phuket blev det dit, men tsunamin har förstås ödelagt mycket. Men den vackra naturen med Phi Phi öarna, Maya Bay från filmen The Beach, James Bond Island, fint snorklingsvatten etc. lockade. Vi bokade en bungalow för det gillar vi bäst och slutligen blev det hotellet Print Kamala Resort. Att flyga charter 12 timmar är ingen höjdare och det var tur att vi valde Sunclass med mer benutrymme med tanke på hur lång Peter är. Vi saknade Thai Air & Swiss och kommer inte välja charter igen när det gäller långflygningar. Vi mellanlandade i Sharjah, Förenade Arabemiraterna där vi mellanlandade 1989 då vi flög till Maldiverna, men vi kände inte igen oss och flygplatsbyggnaden var väldigt sliten, åtminstone slapp vi nu ståtoaletterna. Taxfree avdelningen visade sig ha skrattretande dåligt utbud jämfört med andra flygplatser och dyrt var det. När vi landat i Phuket och stod som vanligt i en jättelång passkö, så kom ett italienskt par med sin barnvagn och bevärdigade oss inte med en blick när de ställde sig framför oss i kön, då hade vi alltså två par framför oss innan det var vår tur. Barnet var ca 15 månader och de själva i 30 års åldern, båda riktiga snobbar. De hade sina flugögon till solglasögon på sig och vågade inte titta oss i ögonen. När de inte frågade om det var ok att gå sig före oss och alla andra ifrågasatte vår dotter dem på engelska om varför de trängde sig före då kön var långt, långt där bak. Han började då ilsket läxa upp vår dotter med att de hade en liten bambini på knagglig engelska. Då pekade hon längre bak i kön och visade att det fanns fler par med spädbarn som inte trängde sig före. Jag blev förbaskad när paret gormade och gestikulerade argt åt vår dotter, så jag upprepade det på spanska eftersom de knappt kunde engelska. Då hånade de min spanska och påpekade att det minsann inte hette så på italienska. När han började knuffa vår dotter och spotta henne i ansiktet när han gapade, fick Peter nog. Han fick säga åt honom tre gånger på skarpen att de skulle gå ut och ta det där istället innan han la av. Peter som varit mycket i Italien har aldrig mött på någon som varit så otrevlig. Han bara tjatade om deras bambini och frugan hans var precis lika otrevlig, men nu blev hon plötsligt tyst och började skruva på sig. Vi har varit gifta i 25 år och jag har aldrig sett Peter så här arg. Jag sa till dem att jag var mer än villig att kalla på polis för att låta dem ta hand om det, men italienaren ville inte förlora ansiktet inför alla som stirrade. På högljudd italienska tjattrade de sinsemellan och ställde sig sedan bakom oss i kön. Det äldre paret som de nu trängde sig före blev också arga, men de vågade inte argumentera med dem utan blängde förbannat på dem, men det hjälpte knappast. När vi passerat passkontrollen stirrade vi på dem när det var deras tur, passpolisen sa till dem på skarpen att ta av solglasögonen och titta bort mot kameran, men de förstod inte vad han sa. Det tog ett tag innan polletten trillade ner och solglasögonen åkte av. Nu såg vi deras stora hängpåsar under ögonen, förmodligen hade deras underbara bambini hållit dem vakna under hela flygresan. Vi tyckte redan synd om alla vänliga thailändare som fick med dem att göra sedan. När vi kom ut och möttes av hettan var vi glada att slippa argumentera mera och nu ville vi att semestern skulle börja.

Hotellområdet var fint med slingrande brogångar (förmodligen uppförda för ev. en ny tsunami) med blommor och grönska överallt. Bungalowen var delvis sliten men det visste vi redan om, vi valde ändå att bo i den gamla delen av hotellkomplexet för att slippa bo i hotellrummen.

Det fanns en stor pool, hmm, ja vi besökte den inte en enda gång. När man kommer till Thailand har jag svårt att förstå att man vill bada i en pool, men vi såg flera som dag efter dag låg där under sina parasoller, lol. Utsikten från bungalowen var fin och om nätterna spelade grodorna i dammen sin serenad, mysigt att lyssna på!

Vardagsrummet var utrustat med kylskåp, tv & tv-bänk, soffa & soffbord och en extrasäng åt Elisabeth, vårt sovrum hade en dubbelsäng, garderob och toalettbord. Terrassen bar fortfarande spår efter tsunamin och vi kunde se hur högt vattnet nått och flera av träribborna var fortfarande knäckta. När vi senare gick ut för att äta tog det ett tag innan vi hittat ett bra ställe som låg i slutet av huvudgatan vid stranden, maten var god men det var dyrt. Vi upptäckte ganska snart att Kamala hade fantasipriser jämfört med andra ställen i Thailand.

Efteråt besökte vi stranden, men med alla solstolar uppradade såg det ut att vara på vilken grekisk ö som helst eller Kanarieöarna. Det fanns inte så många skuggande träd, förmodligen p.g.a. tsunamin och den lilla skugga som fanns att få längs hela stranden var upptagen av hotellens massagebäddar och uteserveringarnas grejor. Vi saknade Thailands andra smultronställen, för solstolar kunde vi helst vara utan.

Vi såg många skandinaviska ställen som serverade mat man kan kränga hemma, som Salt & Peppar, HC Andersen, Deng's. Sedan då alla de förbaskade skräddarbutikerna med ettriga försäljare som försökte sälja silkeskostymer och skjortor, tro inte att det var thailändare som behöver pengarna, dessa var från Pakistan som sa att de "kunde" svenska. Huvudgatan var jobbig att passera, men vi hittade andra vägar förbi då vi inte pallade med alla försäljare och inkastare.

Vi gick istället längs vattenbrynet och njöt, undvek därmed huvudgatan och promenadstråket som gick förbi alla restauranger längs stranden. Det var lätt att sålla ut vilka matställen som serverade genuin thailändsk mat och vilka som hade skandinaviska eller andra utländska ägare, de har anpassat sin mat efter turisterna. Vill man ha Kanarieöarna ska man definitivt åka hit, här har det nämligen blivit en fortsättning på Sällskapsresan. På Bali hade många restauranger uppträden flera dagar i veckan med traditionell musik och dans, men här körde de med typ Elvis kopior som sjöng och uppträdde. Nästan varje matställe hade inkastare och vi fick inte ens lov att stå och läsa menyn utanför ifred från de var på oss. Vi testade att äta på Deng's som ska vara ett populärt ställe, men maten var smaklös och matportionerna ynkligt små! Längs med huvudgatan fanns det ett litet populärt krypin in på en sidogata, lätt att gå förbi om man inte vet om att det låg där, alltid fullsatt och maten god! Näst sista kvällen skulle vi äta på Salt & Peppar, ett skandinaviskt ägt ställe som ska vara super enligt broschyrerna på hotellet, men vi blev varnade för av andra att det var en turistfälla. Här höll många skandinaver till och de flesta åt biff och pommes frites, samma mat som man kan beställa hemma i gamla Svedala. Vi har alltid undrat varför man åker runt halva jorden för att hitta den bästa svenska restaurangen? Vi kommer aldrig förstå detta, speciellt inte när man är i Thailand med denna underbart goda mat som finns att få här. Vi beställde satéspett med jordnötssås men bad att få bara kycklingspett istället för 50/50 med kyckling & nötkött, men nix det gick inte att göra så. Vi undrade varför såklart, men fick inget vettigt svar och sedan undvek hon oss och kom inte tillbaka. Där satt vi som idioter en bra stund medan hon for runt till de andra gästerna. Efter en överläggning oss emellan om vi skulle vänta längre, reste vi oss och gick därifrån. Om de trodde att man kan behandla oss så bara för att vi är svenskar så trodde de fel. Vi förstår nu varför vi blivit varnade för att äta här av andra, för det var verkligen en turistfälla. Vi promenerade bort till vårt favoritställe istället, dit vi borde ha gått från början, detta lilla enkla ställe syns på den vänstra bilden nedanför. Den thailändska ägaren var en underbar kvinna och sista kvällen hade både vi och hon köpt presenter. Både hon och vi blev lika snopna och glada, det värmde gott i hjärtat och presenten påminner oss ännu idag om hur godhjärtade det thailändska folket är!

Man kan hitta bra matställen med genuin thailändsk mat om man orkar leta. Vi trivs att äta på de enklare ställena, bl.a. dessa två hade trevliga ägare, maten var väldigt god och det fanns gott om den. Vi ville spendera våra pengar med att gynna thailändarna själva och inte skitrestauranger med utländska ägare.

Det ser skönt och svalt ut men det var hett under plasttaket på vår terrass under eftermiddagarna. Skönast var det under förmiddagar eller kvällar, men då riskerade man förstås att bli uppäten av mygg. Jag och Peter fick inga speciellt kliande bett, värre var det för Elisabeth som fick stora röda blaffor. Räddaren var myggspiraler, Sketolene myggsprej och en liten mörkgrön burk med en grön salva som bl.a. innehöll eukalyptus inköpt på 7-eleven. Tipset fick vi av en trevlig transa som jobbade där.

Frukosten på hotellet föll vissa gäster på läppen och andra inte, som det brukar vara med andra ord. Det fanns thailändska rätter som varierade dag till dag, uppskuren färsk frukt, bacon, ägg, bullar, flingor, omeletter etc. Vi satt oftast ute och åt där det fläktade skönt. Efter vi ätit brukade vi köpa frukt från stånden precis utanför, men de var dyra och efter letat lite hittade vi en fruktbutik på bakgatorna med helt andra priser. Favoritfrukten var pompelmus eller pomelo (adamsäpple, paradisäpple), saftig men inte kladdig och en riktig törstsläckare.

Vi tog en tuck-tuck till Dino Park i Karon några mil söderut från Kamala för att spela minigolf. Arbetskollegor till Peter inom flygbranschen varnade oss för att tuck-tuck förarna gjort upp om priserna sinsemellan, det var första gången vi stötte på riktig kartellverksamhet i Thailand, tråkigt. Dino Park var som man hör på namnet, en minigolfbana full av dinosaurier, ett jättekul ställe. Banan hade 18 hål och låg i en park full av förhistoriska djur i naturlig storlek, det fanns även grottor man spelade i, slingrande bäckar och små vattenfall. Vad vi inte visste om Dino Park var att det var svettigt värre, det var så fuktigt så det är tveksamt om vi någonsin svettats mer än vad vi gjorde då. Det gäller att ta med sig vatten att dricka eller så kan man alltid hälla det över sig för man kommer inte att märka någon skillnad. Vi hade i varje fall jätteskoj, men jag förlorade som vanligt, denna gång kunde jag skylla på värmeslag ha ha! Tuck-tucken väntade på oss, vi hade avtalat 3 timmar och det var lika bra det, för efteråt var det skönt att komma ner till stranden och svalka av sig. Nästa dag tog vi åter igen en tuck-tuck och vi gjorde upp om ett pris för en specialtur. Denna gång skulle vi till Phuket Town för att först besöka Phuket Butterfly Garden, ett fjärilshus som var värt sina pengar. När vi betalat fick vi med oss en liten plasthållare med någon sockerlösning och mosad banan som ska attrahera fjärilarna. Vi fortsatte ut i en större nätinhängd trädgård med massor av blommor och plantor, här frodades olika arter av fjärilar.

Den största attraktionen var ett mindre utrymme där det fanns massor av olika fjärilsarter. Emellanåt hade vi 3-7 olika färggranna arter som kröp runt på oss, de var så vackra!

Efter fjärilshuset körde vår chaufför oss till en stor inomhusmarknad som heter Super Cheap. Det här stället var verkligen otroligt stort, men först fick vi lämna våra saker vi hade med oss in till ett förvaringsställe p.g.a. problem med stölder. Våra värdesaker fick vi ha i en genomskinlig liten Hello Kitty plastväska, det var kul att strutta runt med en sådan. Nackdelen var att det inte fanns någon luftkonditionering och det var väldigt varmt. Den stora matavdelningen var mest intressant, vilket utbud där fanns, här skulle man kunna gå omkring i timmar om man orkat med värmen. Peter passade på att köpa ett par snygga shorts för 25:- Skr, samma shorts som man prutar ner till 60:- i Kamala. Avdelningen med verktyg och bildelar gillade Peter. Jag gillade möbelavdelningen och drömde en stund om att köpa hus i Thailand, ja d.v.s. så länge termiterna inte säger detsamma förstås. Vi hittade ett enormt utbud av schampo, tvål, lotion, deodoranter etc. bara välja och vraka till superbra priser. Under hela besöket såg vi inte enda turist, vi var tydligen de enda som hittat hit den dagen. När vi fått tillbaka vår väska med våra saker såg vi att det stod vakter vid utgången. De kollade alla våra varor i plastkassen och jämförde med kvittot, ja här var de verkligen noga, men vi kan tänka oss att det nog stjäls en hel del här!

Innan vi gick därifrån åt vi lunch på den stora matmarknaden sidan om. Det fanns inte en enda turist och betalningssystemet var knepigt, så först studerade vi hur andra thailändare gjorde. Vi beställde stekt ris med kyckling & grönsaker genom teckenspråket för ingen av dem förstod ett ord engelska. Först fick vi en väldigt god och stark soppa, vi var vana vid stark mat och mattjejerna trodde nog att vi skulle fara upp och vråla, tji fick de fniss. Huvudrätten var om möjligt ännu godare, allting kostade 30:- Skr för oss tre inkl. varsin vattenflaska, priser man känner igen!

Efteråt åkte vi buss till centrum av Phuket Town för att gå på kvällsmarknad, men efter knallat runt ett tag fixade vi transport tillbaka till Kamala. Vi fick ett erbjudande, det klassiska med gratis transport om vi följde med på två jippon först. Det kunde vara kul att se vad det var för något och först blev det till en firma som sysslade med utflykter. Vi bokade en tur till Phi Phi-öarna efter vi prutat ner priset en del, det var ett av de utflyktsmål som var en av anledningarna till att vi valde Phuket och dit skulle vi absolut ta oss. Nästa besök gick till en lyxig juvelerarbutik som inte var något för oss, där kom familjen Westergren inknatande i flipp flopps & solblekta kläder och mottogs i marmorvestibulen av sex stycken anställda! Den jättelika butiken var helt tom, så butikschefen och en anställd följde efter oss överallt, ganska jobbigt. De förstod ganska snart att det inte var lönt att försöka några guldsmycken till oss, däremot köpte vi en hel del silkeskuddfodral för ett väldigt bra pris. Efteråt körde chauffören oss tillbaka till vårt hotell, inga problem alls och han var väldigt trevlig. En av dagarna tog vi den öppna lokalbussen till Laem Sing Beach som ligger några kilometer från Kamala, men man kan inte vara handikappad för att ta sig dit ner eller upp. Min kondis var inte den bästa, dit ner var si sådär, men tillbaka upp till vägen igen när vi skulle åka tillbaka var nästan en nära döden upplevelse i 35º värme med hög luftfuktighet för min del ha ha. Stigen bestod mest av naturliga trappsteg som sand och trädgrenar, så man glider väldigt lätt om man inte var försiktig.

Stranden var väldigt fin och mer orörd än Kamala Beach, men tyvärr hade de även här vattenskoteruthyrning. Vi fick lite påfyllning i reskassan när vi var ute och snorklade, för Peter hittade nämligen en 1000 Bath sedel, ca 240:- Skr som låg och flöt några meter under vattnet ovanför ett korallrev med färggranna fiskar. Nästan lite magiskt där den flöt och först trodde han att han såg i syne. Förmodligen hade någon som åkt vattenskoter haft den i byxfickan, den kan inte ha legat i vattnet så länge för den var fortfarande i nyskick, tackar så mycket!

Tidigt på morgonen var det dags för utflykten till Phi Phi-öarna och vid sjutiden kom de och hämtade oss. Färden gick till Phuket Bay där speedbåtarna avgick, vi hyrde simfötter, men hade med oss cyklop, snorkel och en kort våtdräkt. De bjöd på kaffe eller te, vilket var välkommet då i varje fall jag var trött. Vi passade på att köpa en stor limpa med bröd med oss till fiskarna och det visade sig att fiskarna verkligen var på hugget. Vi satt oss längst fram i fören och inte under tak där inne, jag hade köpt en bra hatt som jag tryckte ner över skallen, tack och lov för den. Där framme hade vi sällskap av 5 japaner och de var heltaggade inför utflykten, men först när de såg att jag tog emot en sjösjuketablett gjorde de detsamma, vilket nog var tur. Alla som ville ha fick ett plastglas med vatten och ett sugrör som man stack hål på locket med, det enda sättet att kunna dricka något i den farten. För undan gick det och skumpigt var det. Den thailändska värdinnan ombord sa till alla att sitta ner, men hon fick säga till japanerna flera gånger för de förstod inte eller så tog de henne inte på allvar. Men ungefär efter 1/4 del av turen som tog 1 timme och 45 minuter, for japanen längst fram i fören högt upp och landade illa igen på sätet. Han slog sig ordentligt och grimaserade illa. Värdinnan skällde på dem och vågade efter det inte släppa dem med blicken. Turen gick "bara" i 15 knop men borde gå i 20-25, men vinden var hård och vågorna höga så skrovet dunkade verkligen illa i vågorna, som gjorde att de fick sakta ner för inte skada oss eller båten. Efter den landningen höll de sig krampaktig i relingen tills knogarna vitnade liksom vi gjorde. Det första målet var nationalparkens lilla ö Phi Phi Leh Island med Maya Bay som var bakgrunden för filminspelningen av The Beach, med bl.a. Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Att närma sig dessa klippöar kändes lite overkligt efter sett dem i så många filmer, det måste vara underbart att segla i dessa vatten och där två segelbåtar för ankar.

När vi närmade oss stranden fanns det en del speedbåtar uppradade i den vita sanden. När vi sedan lämnade viken såg det ut som på bilden. Vi kunde inte längre se strandlinjen, helt sjukt egentligen!

Vi vadade iland när de krånglat in sig på en plats mellan andra speedbåtar, här skulle vi stanna ca 40 minuter och det var inte mycket tid över till att göra något speciellt. På en liten fri sträcka längs sandstranden fick det inte ligga några båtar, men där trängdes alla som ville ta sig ett dopp, lite som en boskapsfålla. Vi hade inte tackat nej till två timmar här, men då hade vi tagit oss bort på andra sidan av ön och badat, nu satt vi oss efter en stund på en gammal palmstock och tittade på fårskocken som yrde hit och dit istället. Snart var det dags att lämna ön och bege oss till Koh Phi Phi Don istället för att äta lunch, det är den största ön i ögruppen och den enda som är bebodd. Först körde vi runt om lilla Phi Phi Leh Island och in till den östra delen av ön för att ta oss en titt på Tham Phaya Nak där en stor grotta kalla för Tham Viking finns. Där bor det folk som lever på fiske och på att plocka svalbon när det är säsong för det till den berömda bird's nest soup, som man kan köpa bl.a. i Bangkok, men den är väldigt dyr.

Vi fortsatte mot Koh Phi Phi Don, men först ankrade vi en bit utanför för snorkling. De flesta avböjde eftersom det var lunch efteråt, men Peter var sugen och nu kom brödlimpan vi köpt väl till pass, för fiskarna var nyfikna och närgångna. Det var lätt att se vilka som var japaner, för de hade alla nämligen flytväst på sig. Jag gav den franska kvinnan sidan om mig flera skivor bröd så hon också kunde ha roligt medan hennes man snorklade, fiskarna kom upp till ytan så vi såg dem tydligt från båten.   Efter ca 30 minuters snorklande var de dags att köra in till ön, vi la till i viken Ton Sai och vadade iland med våra värdesaker, men allt annat fick vi lov att lämna kvar ombord. Det var gående bord under tak med några olika rätter att välja bland, inget speciellt alls, men när man är hungrig smakar allt bra bara man får något i magen. Vi satt och åt vid långbord och träffade flera trevliga par. Det var gott med saftig vattenmelon och ananas efter maten, de faten tömdes snabbt!   Efter ca en timmes lunch och lite strosande på stranden var vi tvungna att ge oss av så vi inte blev fast p.g.a. lågvattnet. På ena bilden ser man vilket helvete båten innan hade med att komma därifrån, fastän de använde alla hästkrafter de hade. Vi hade det precis lika svårt att ta oss därifrån.

Vi for vidare till den lilla Koh Kai Nok, äggön, med sin kritvita sand, kristallklara vatten och mer eller mindre tama fiskar. När vi var på väg in till ön upptäckte någon ombord en tjej i 25 års åldern som guppade omkring i vattnet en bra bit ut utan flytväst, det visade sig att hon var förtvivlad och inte lyckats att simma tillbaka till ön. Nu drev hon hjälplöst med den starka strömmen, behöver väl inte säga att hon var överlycklig att bli upplockad.

Vi spenderade ca två timmar här, men hade gärna stannat två timmar till och myst. Vi matade fiskarna med bröd och de var många, färggranna och orädda, vattnet fullkomligt bubblade runtom oss när vi matade dem. När Peter var ute och snorklade fick han gömma brödpåsen innanför våtdräkten för att förhindra dem att äta upp allt. Så här tama fiskar har vi bara varit med om på Maldiverna och Hanauma Bay på Hawaii förut. Turen tillbaka var mycket mindre skumpig och roligare för vinden hade lagt sig, så farten blev desto snabbare men stabilare, skönt. Några dagar senare gjorde vi även en kanotpaddlingstur ut till den marina nationalparken Ao Phang Nga, bukten mellan Phuket och Krabi med sina kalkstensgrottor, där även James Bond Island ingick. Vi förhandlade till oss ett väldigt bra paketpris av en äldre kvinna som driver ett försäljningsstånd på stranden med sin familj. Halv åtta på morgonen hämtade de oss och vi körde till Ao Po Pier, nordost om Phuket. Nu var det en stor transportbåt och vi valde att sitta ute på långbänkar, men fick vänta 40 minuter ombord av någon anledning innan vi äntligen avgick och denna gång höll vi en fart på ca 6-9 knop.

Efter ca en timmes tur ankrade vi utanför den lilla ön Lawa Island. Peter hoppade i för att snorkla, medan jag och Elisabeth bestämde oss för en av de uppblåsbara rosa kanoterna. Vi kunde få någon som paddlade till oss, men Elisabeth ville paddla medan jag filmade och fotograferade under tiden. Efter en stunds paddlande längs med den lilla paradisön, tog vi oss i land och mötte Peter som simmat dit. Vi promenerade längs med vattenbrynet en stund innan det var dags för att ta oss tillbaka.

Turen gick vidare ut till en kalkstensö, den sagolikt vackra Ao Phang Nga bukten som består av mer än 100 kalkstensöar, de flesta av dem obebodda. Dessa kalkstensklippor reser sig nästan 300 m lodrätt upp ur havet täckta av buskar. Vattnet har eroderat tunnlar genom vissa av klipporna.

Vi ankrade en bit utanför och de uppblåsbara kanoterna plockade fram igen, samma procedur för att samlas på nedre däck och vänta på vår tur att kliva i. Vi trodde aldrig att vi skulle få lov att sitta fyra personer i en kanot, men vår kanotpaddlare gjorde tummen upp så vi kunde vara i samma kanot. Jag satt längst fram med vår strandväska, bakom mig satt Elisabeth, sedan Peter och sist då vår stackars paddlare, men det gick bra och vi samsades fint.

Lagunerna inne i kalkstensön kunde bara nås via vattnet och enbart när tidvattnet var rätt. På vissa ställen var det så smalt att vi ett tag trodde att vi skulle fastna. Jag har till viss del cellskräck så det var bara till att bita ihop.

Kalkstensön hade två laguner och det var trångt nog när vi paddlade igenom den första grottan och kom ut till lagunen, men när det var dags för grotta nummer två var den ännu trängre. Det var så lågt i tak den sista biten in till nästa lagun att vi alla fick lägga oss platt ner och en del av luften i kanoten tömdes ut. Det var nervös när ansiktet passerade väldigt nära en lång stalaktit och armen skrapade emot grottväggen. Vår kanotpaddlare fick ta hänsyn till alla andra kanoter som var på väg ut igen, så emellanåt var det väldigt trångt.

Den sista lagunen vi paddlade in i var mysig med sitt mangroveträsk, grönskan och de höga omgivande kalkstensväggarna. Vi fick lov att ta oss ur kanoten för att vada omkring här inne eftersom det var lågvatten, vilket Peter och Elisabeth gjorde. Jag låg kvar och tittade upp genom öppningen långt, långt där uppe och bara mös. Vår paddlare frågade om han skulle ta några foton på oss, japp, det ville vi gärna!

Jag var allt lite nervös när vi sedan skulle ta oss ut igen, men det gick mycket lättare för nu behövde vi inte möta andra kanoter och ta hänsyn till dem, vi var nämligen sist ut. Jag gillar fotot jag tog på väg ut genom den sista grottan till det starka bländande ljuset utanför. Även utanför var det rofyllt, förutom att det var så tyst, var omgivningarna otroligt vackra. Man fick nästan nypa sig armen för att se om man var vaken eller bara drömde.

Innan vi tog oss tillbaka till båten, paddlade vi bort till en mindre longtail båt med en fiskare ombord som visade oss några riktigt spindelliknande urtidsdjur med skal. Han berättade att de heter dolksvans (horseshoe crabs), men de kallas även för "levande fossil". Jag och Elisabeth höll varsin i stjärten en stund och tittade på dem, men vi tyckte inte om dem för de påminde rent för mycket om monstren i Alien filmerna. Jag älskar skräckfilmer och lever väl in mig för mycket i filmerna, för jag bara väntade på att den skulle hoppa upp och suga sig fast i ansiktet på mig he he!

Nästa mål var ön Koh Tapu och Koh Khao Phing Kan som idag är mer känd som James Bond Island, berömd från den 9:e Bondfilmen, Mannen med den gyllene pistolen som delvis spelades in här 1974. I filmen figurerar ön som bakgrund för en duell mellan James Bond och Francisco Scaramanga, som utspelar sig på stranden av en ö som ligger ca 100 m utanför James Bond Island. De som sett filmen minns förmodligen den energisamlande solfångaren som växte upp ur den intilliggande "nålön" Koh Tapu, till formen mest lik en hög smal bläcksvamp. Det unika med den lilla ön Koh Tapu är att den är 20 m hög men bara några få meter bred. Genom diverse filmknep lyckades man få ön att se så stor ut på vita duken att den kunde tjäna som bas för ett skurkimperium. Vi ankrade en bit utanför ön, men nu skulle vi inte paddla dit ut, utan en större longtail båt la till utanpå och vi fick som boskap ta oss ner i den för transport bort till ön. När vi äntligen kom i land på ön fick vi syn på alla tingel tangel stånd, vi hade misstänkt något ditåt då det är ett så populärt turistmål.

Vi tog oss ner till vattenbrynet som de flesta andra och när de flesta började gå därifrån tog vi några foton. Wow, det var verkligen vackert här trots all tingel tangel verksamhet som pågick! Vistelsen brukade tydligen vara ca 30 minuter och under en bra dag räknas besökarna i tusental. Men det är klart att vi önskade att vi fått tid för att bada här under några timmar, med tanke på alla de gånger man sett bilder och filmer härifrån och drömt sig bort en stund.

Vi gick runt ön uppför en klätterstig med en massa trappsteg till andra sidan och utsikten på vägen dit var underbar. Innan transporten tillbaka till båten beundrade vi Khao Phing Kan, som bokstavligen betyder det lutande berget. Det är en lutande stenvägg som i filmen byggde entrén till Scaramangas fäste. Vi undrade hur den jättestora stenen delat sig på det viset, otroligt

Väl tillbaka på båten dukades en fisk- och skaldjursbuffé upp, men det mesta var friterat, väldigt amerikanskt. Sedan var det inte många dagar kvar av vår vistelse i Thailand tråkigt nog, men allt roligt har ett slut. Både Peter och Elisabeths psoriasis hade läkt under dessa två veckor och huden började bli brun på de värsta ställena och kliade inte längre, men tråkigt nog så kommer det tillbaka efter ett tag. En av dagarna promenerade vi flera timmar långt utanför Kamalas centrum och det var skönt att få se lite mer Thailand som man känner igen. Flygresan tillbaka var ganska händelselös, förutom att vi hade ett yngre par bakom oss med sitt mindre barn som var skitjobbig. Ingen av oss tre fick vila någon längre stund, utan vi blev konstant sparkade i ryggen och barnet klättrade precis överallt. Vi fick ta varsin avslappningstablett så vi åtminstone fick slumrat till en stund. Vi tyckte mest synd om den lite äldre kvinna som hamnade sidan om paret. Sedan väntade en tur på ca 40 mil från ett snöigt Göteborg tillbaka till Ystad, att vi hade fått punktering på långtidsparkeringen gjorde förstås det hela mycket mer spännande!

Marie Westergren

Till Början

Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt och eftertryck eller annan kopiering förbjuden Copyright © 2004-2010 Marie Westergren