|
|
| Loggbok 10 - 2008 |
|
Lagunen, Malmö - Ystad Småbåtshamn - Skillinge
Hamn - Hösten - 2008
Tisdagen den 26/8 - Nästa morgon gick vi upp vid halv åtta och kollade vädret som var gråmulet men ok, så vi bestämde oss omgående för att ge oss av. Regnet hängde i luften men det hade inte börjat blåsa upp, ännu! Jag dukade till frukost i salongen och bryggde kaffe till termosen, medan Peter och Elisabeth plockade ner vårt sittbrunnstält och förberedde för avgång.
 | Vid 09.15 puttrade vi tysta ut ur den ännu tystare Lagunen för denna gång. Det blåste 6-8 m/s vilket bådade en god början för en skön segling. Oturligt nog visade det sig att vi fick SV vind i nosen och motström nästan hela vägen fram till Höllvikens fyr, så det blev till att motorera istället och vi gjorde ynkliga 4 knop under de 8 M dit. Efter Höllvikens fyr hissade vi genuan och stängde av järngenuan. Det var precis så att vi kunde hålla vår kurs p.g.a. bidevind och med 9 knop tog vi oss genom den utmärkta leden, men avdriften ställde till med problem för att kunna styra rakt ner till Falsterbokanalen. Vi kom dit vid 11.45, så jag cirklade runt och hade roligt en stund innan det var dags för broöppningen vid 12. |
|
|
 |  | Nu hade jag möjlighet att lära känna roderutslaget i lugnt vatten och hon svarade bra mycket fortare än vad jag hade förväntat mig. I lugn och ro fick jag reda på hur länge det tog för rodret att ge fullt utslag, stor skillnad jämfört med lugnt, skvalpigt, eller strömt vatten. |
|
| |
 |  | Sedan var det en märklig känsla att passera under den öppnade bron alldeles själva, men det var förstås inte högsäsong längre. Elisabeth stod akterut och tog en del foton medan jag stod till rors. Gubben min hade förmodligen andan i halsen och fasade säkert för att jag skulle gå på betongfundamenten hö hö! |
|
| |
 | När vi passerat bron var det fortfarande mer eller mindre vindstilla. När vi kommit ut en bit blåste det mellan 6-8 m/s i början, men vinden ökade stadigt och utanför Trelleborg pendlade den mellan 8-10 m/s. När vi passerat Smyge var den uppe i 10-12 m/s och det gick 2 m höga vågor så vi rullade ganska duktigt. Elisabeth som sett film på vår bärbara DVD-spelare stängde nu snabbt av den. Hon kände nu av början till sjösjuka trots sjösjukeplåstret och aktade sig för att det skulle bli värre. Jag mådde helt ok men undvek att gå ner under däck i onödan. |
|
| |
När Peter stod till rors och parerade vågorna för att undvika att vi rullade för mycket, upptäckte han att rattaxeln vandrat ut ca 5 cm. Han kunde trycka tillbaka den in igen på sin plats, men någonting hade uppenbarligen släppt inne i själva styrväxeln, förmodligen stoppringen. Naturligtvis skulle det hända nu när vädret var dåligt, så det gällde att inte belasta ratten på fel sätt och se till att rattaxeln inte kröp ut igen. Om det värsta skulle hända hade vi nödstyrning att montera, men vi ville slippa att ringa efter SSRS och be dem om assistans.
Vi vågade inte koppla in autopiloten för en stunds avlastning när vi skulle äta och eftersom det var dåligt väder åt vi bara lätt mat som smörgåsar, yoghurt och kaffe, hmm, d.v.s. det som blev kvar i muggen förstås! Vinden fortsatte att pendla mellan 10-12 m/s och vi fick in några mindre regnskurar över oss, men de drev förbi lika fort. Vi rullade och krängde vidare men vår dotter mådde trots det ändå ok, vi lovprisade sjösjukeplåstren. Det är inget kul att må tjuvtjockt och att man dessutom måste hålla i sig ordentligt hela tiden för inte slå sig gul och blå.
Det blåste sydvästlig vind och vi fortsatte att rulla duktigt men den sista biten gick vi för motor. Väl innanför pirarna försvann vågorna och nu var det dags för att fixa med fendrar och tampar. Peter och Elisabeth ordnade med den biten medan jag långsamt puttrade bort mot vår båtplats. Peter tog sedan över, jag är nämligen inte intresserad av "göra bort mig biten", d.v.s. när det blåser hård sydvästlig vind som nu. Vi vände längre ner i hamnen för att komma in på vår plats och vår akter ligger mindre än 2 m från en större dykbåt, så det var ont om manövreringsutrymme.
Vi såg att där låg en gästande tysk ny Bavaria 37:a på vår styrbordssida. När vi väl vänt var vi tvungna att ha bra styrfat, det var typ som att köra slalom runt pålarna för att komma in. Ni skulle ha sett minen på tyskarna i sin nya Bavaria när de insåg vad vi var på väg att göra! Det var ganska kul det hela för de trodde att vi var en gästbåt som valt en alldeles för liten gästplats, vi är nämligen 4.07 meter breda och vår båtplats är max 4.10 meter bred. Kan tänka mig att de hade andan i halsen för de såg en aning stirriga ut när vi lade till på vår plats.
Klockan var strax innan sex och vi var trötta och sega, speciellt Peter den stackaren som fått stå så många timmar till rors för att se till att rattaxeln förblev på sin plats och samtidigt parera vågorna så att vi skulle rulla så lite som möjligt. Ingen av oss var sugna på komma tillbaka hem med tanke på att vårt hus fortfarande var upp och nervänt p.g.a. den stora vattenläckan (Loggbok
3) vi haft. Nästa morgon var vi tvungna att vara vakna och pigga då man skulle inspektera och godkänna torkningen av väggar och betongsulan, orkaaa!
Seglad sträcka: 54 M från
Lagunen, Malmö till Ystad Småbåtshamn
Vi fick ett trevligt celebert besök i Ystad den 29 augusti, för då kom Ostindiefararen Götheborg på besök, något vi sett fram emot länge. Vi hade planerat att segla ut och möta upp henne, men nu när vi inte hade någon rattstyrning att lita på så vågade vi inte. Tråkigt, för Peter hade tagit sig extra ledig från sitt jobb för denna dag och nu vi fick stå på landbacken och titta på henne när hon anlände. Under förmiddagen innan Götheborg anlände åkte Peter ner till båten och påbörjade arbetet med att öppna upp styrpiedestalen för att komma åt rattaxeln. |
| |
 |  | Det visade sig mycket riktigt vara själva stoppringen som hoppat ur sitt spår. När styrpiedestalen var iväg på ommålning under våren 2007, hade varvet monterat dit fel typ av stoppring vid återmontering. När den slutligen släppte så hindrades inte rattaxeln längre från att krypa ut. På bilden längst ut vid de två röda kryssen syns det vad som hänt och den andra bilden visar hur det egentligen ska se ut. Vi var glada nu efterhand att inget tråkigt hänt och allting löste sig till det bästa. |
|
|
 |  | Götheborg anlände slutligen en aning försenad, väl framme sköt hon en högljudd salut med åtta skott. Men hon kunde inte för egen maskin lägga till vid kaj, utan trycktes hela tiden ut av nordvästliga vindar. Slutligen fick en kustbevakningsbåt och en pilotbåt lotsa in henne från läsidan. |
|
| |
 |  | Det blev en del kaos i hamnen då många trodde att man kunde köra ända fram till kajen. Köerna för att komma ombord var enorma, men för vår del fanns det ingen tid över för att stå i dessa köer. Även om vi planerat för ett besök ombord, var vi istället tvungna att förbereda för hantverkarna som skulle komma efter helgen för att lägga golv. |
| | |
|
Götheborg planerade att lämna Ystad hamn under söndagskvällen, men detta misslyckades när vinden låg på från havet och tryckte skeppet mot kaj. Först måndagen den 1 september vid lunchtid lämnade Götheborg Ystad hamn och seglade hemåt, men precis som under söndagens misslyckade försök, låg vinden åter igen på från havet och tryckte henne mot kaj gång på gång.
Denna gång fick hon dock draghjälp av både sjövärnskårens Vedettebåt Östhammar och bogserbåten Ursus från Rönne för att få ut henne på rätt kurs ur hamnen. På väg ut ur hamnen fyrade Götheborg åter igen av sina kanoner, svartkrutsröken svepte in hela skeppet. Peter hade åkt iväg för att arbeta, men jag och Elisabeth hörde saluteringen från vår balkong på ovanvåningen och det hördes verkligen ordentligt kan jag tala om, i stil med när militären har sina övningar. | |
| | |
 | När Peter kom hem igen i slutet av september, satt han dit en annan typ av stoppring och tillverkade/monterade även en s.k. svart plastpuck så att rattaxeln omöjligt kan krypa ut igen, se bilden (tagen med en mobilkamera). För att vara på säkra sidan satt han dessutom dit låstråd på kuggdrevets låspinne, så nu lär den nog sitta kvar! |
|
| |
Lördagen
den 4 oktober - Peter och en bekant till oss, Sten-Inge, seglade Elvina till Skillinge. Det var meningen att jag skulle segla med men jag kände mig inte bra och efter mycket velande hit och dit beslöt jag mig för att stanna hemma. Bara några dagar efter på landbacken drogs hon in i båthallen för förvaring. Hösten kom och det var en jobbig tid som alltid, inte bara för att seglingssäsongen var över för året, men med höstmörkret kommer även höstdepressionen på besök till mig, inget vidare kul. Men nu när hon stod inomhus kändes det i varje fall tryggt att inte behöva oroa sig då höst/vårstormarna sätter in, speciellt då Peter är borta längre perioder för att arbeta.
|
| Marie Westergren |