|
|
| Loggbok 1- 2008 |
|
Skillinge Hamn - Januari, Februari & Mars 2008
I december påbörjade Peter jobbet med att demontera ankarspelet, ett Simpson Lawrence Sea-Wolf 520 som inte längre finns på marknaden, företaget köptes upp av Lewmar. Ankarspelet var fortfarande fullt funktionsdugligt men frågan är för hur länge och det såg för jävligt ut rent sagt. Gubben min gillar teknik & pilleri så han beslöt sig för att ta hem det, gå igenom alla delar och sedan avgöra om det var till att kassera eller renovera! |
|
|  | Det blev tummen upp för en helrenovering! Ankarspelet satt ordentligt med sex pinnbultar och mycket Sikaflex, som efter alla år i den hårda marina miljön börjat lossna. Så gott som all den vita skyddsfärgen var dessutom borta. Den en gång 6 mm tjocka järnplattan som det var monterad på var till hälften upprostad. Dessutom hade frisläppningshandtaget längst ner till vänster på bilden, den svarta spaken, korroderat fast (aluminiumoxid). |
|
| När ankarspelet var delat på mitten och motorn var uttagen, syntes det att läpptätningen var bortsliten och de stora nållagren var rostiga. Det var lika bra att byta de små nållagren på samma gång, som sedan ändå visade sig vara slitna. Till de små nållagren slipade Peter till ett bulthuvud för att använda den till att bända upp dem från sin plats medan han slog ut de stora nållagren som var genomgående, men eftersom de satt med LocTite fick de först värmas upp till över 100º C.
Aluminiumdelarna blästrades och penslade med Alocrome 1200 som bl.a. används inom flyget, medlet s.k. "betar" aluminiumytan och "äter" upp korrosionen. Efter 15 - 20 minuter sköljdes medlet av och delarna sprutmålades med grundfärg. Ojämnheterna spacklades ut och ytan slipades för att grundmålas igen och slutligen sprutmålades delarna med tre lager topplack. En hel del förarbete var det förstås men resultat blev mycket bra. | | |
 | Lewmar hade inte några reservdelar som iofs. är ganska förståeligt efter så många år, men vart ska man då vända sig? Jo, i vårt fall till Lundgrens Maskin i Ystad som hade allt vi behövde. Sex små & två stora nållager och ett speciallager med enkelriktad rotation köptes, den blåmarkerade pilen på bilden. Han använde sig av tre olika dimensioner av idrivningsdorn för att slå ner nållagren på plats igen, men helst inte med för mycket motstånd för då kan lagerkanterna deformeras. Den omgivande ytan runt lagerhålen värmdes först upp till strax under 100º C medan nållagren frystes ner till -50º C innan de slogs ner på plats med LocTite 672. | |
|
|
|
|
 |
Att montera ihop det hela igen brukar vara den klurigaste biten, nu
skulle delar som elmotor, kugghjul, kabelarhjulet (kättingrullen) med
huvudaxeln, friktionshjulen och så de nya plastbussningarna tillbaka på
sin plats igen. Allt kom tillbaka på rätt plats och ankarspelet såg ut
att vara så gott som nytt. På bilden är inte plastkåpan över kugghjulen eller frisläppningshandtaget på plats. Kugghjulen smordes in med ett vattenresistent lagerfett.
En ny packning fick tillverkas mellan huset och plastkåpan. | |
|
|
Istället för att tillverka en ny förstärkningsplatta av järn användes istället en rostfri 4 mm tjock sådan. Den tog tid att malla ut, skära till och göra ett hål för kätting och alla pinnbultar, slipa och slutligen polera. Nu återstod den jobbiga delen med att få det på plats igen, men det projektet fick vänta tills båten ligger i sjön igen. Men han var inte sysslolös för det, det fanns gott om annat att fixa med.
| |
|  | Våra däcksluckor har utsatts för stark UV-strålning i bl.a. Medelhavet och hade tagit mycket stryk med åren. Det var dags att byta ut den i förpiken och akterkabinen och först pratade vi om att byta ut dem mot Lewmars modell Ocean, men hörnradien stämmer inte med våra däcksluckor vilket innebär en hel del extrajobb. Eftersom innerkarmarna var i bra skick beslöt vi oss för att bara byta ut själva akrylglasen, samma som vi förut lät göra med våra portlights. | |
| | Däcksluckorna skickades till Göteborg där en firma bytte ut akrylglaset, när vi fick tillbaka dem såg de ut som nya. Gångjärnen till salongens däckslucka var sönder, man s.k. klickar luckan i olika positioner, men nu när funktionen var sönder så föll den ibland rakt bakåt med ett brak när den stod i fullt öppet läge. Gångjärnsinsatserna säljs bara i par för det facila priset av 700:-, hmm, Lewmar är hutlöst dyra grrr. Men när Peter skulle byta ut dem mot de nya fick han först modifiera om insatsen en del, för de säljer inte längre exakt rätt reservdelar till vår däckslucka. |
|
|
| |
 | Han fortsatte med att plocka bort den rostfria Ufo ventilatorn för att montera dit en solcellsinsats inunder för att få bra ventilation i förpikstoaletten. I Italien köpte han en som ersatte vår gamle ventilator. Ventilationshålet strippades på allt hela vägen ner till förpikstoaletten, det fick slipas upp något för att solcellsinsatsen skulle få plats. Ytorna i däcket epoxibehandlades för att förhindra att vatten och fukt trängde in i själva sandwichkonstruktionen. | |
|
|  |
 | Livflottehållarna och själva lådan till livflotten byttes ut och det var varvet som tillverkade dem åt oss. Peter la själv ner mycket tid på att både hyvla, slipa och lacka dem. Dessutom limmade han dit trälister på kanterna av lådan för att förhindra att regn och saltvatten tränger ner. Ett pillerijobb för att få det snyggt men resultatet blev väldigt fint! |
| | | | Det största jobbet var att få till rätt höjd under själva livflottelådan, så att det inte blir ett för stort gap mellan denna och däcket. Ingen tamp ska kunna leta sig inunder och fastna där under en segling. Han klistrade också dit EPDM lister på själva hållarna för att livflottens container inte ska skava sönder lacken på dem. | | |
 | Nästa projekt var att plasta igen en däckskontakt till däcksbelysningen som sitter ganska inklämd mellan mast och livflotte, men är även i vägen när däcket tvättas. Däcks- och motorgångsbelysning kopplades ihop till en gemensam däckskontakt vid mastfoten och bytte ut de ganska korroderade kablarna. |
| | Vårt 18 år gamla Stowe vindinstrument la av förra seglingssäsongen, men eftersom kryssindikatorinstrumentet (Close Hauled) också var en Stowe och sammanlänkat med vindinstrumentet, fungerar det inte ihop med Raymarine då det saknar NMEA ingång. Hjertmans hade ST60+ vindinstrumentet hemma, men inte kryssindikatorinstrumentet som är lite mer udda och med priser därefter. Det beställdes istället från Mailspeed Marine i England som var ca 2000:- Skr billigare, de har både utmärkt service och snabb leverans. |
|
| |
 |
 | På bilderna är instrumentpanelen i sittbrunnen nedtagen och det nya ST60+ vindinstrumentet är på plats. Stowe instrumentet är tre gånger så tjock jämfört med Raymarines ST60+. Den svarta kabeln mellan vindinstrument och logg, den s.k. Sea Talk länken, förser dem med ström, men även så att de kan kommunicera och skicka/motta data till/från varandra. |
|
| |
| Det sista instrumentet i den s.k. kedjan kopplades ihop med själva kursdatorn. Ett jobb som tog tid för att en extra lång Sea Talk kabel måste dras från det sista ST60+ instrumentet, genom sittbrunnssargen hela vägen fram till autopilotens kontrollenhet belägen längre bak i sittbrunnen. Därifrån fick en annan Sea Talk kabel dras fram till själva kursdatorn vid navigationsplats. |
| Marie Westergren |