Jul och Nyår i Milano, Venedig & Pisa

Startsidan

Loggböcker

Föregående

Nästa

Jul och Nyår i Milano, Pisa & Venedig - 2008

December - 2008

Den 22 december - Måndag morgon flög vi till Milano, Italien från Köpenhamn för att fira jul, men i år skulle vi även stanna över nyår för att flyga hem igen den 4 januari, förutom Peter som skulle arbeta ytterligare några dagar. Tråkigt nog var bara Peter ledig juldagen och annandagen, då planerade vi att köra till Pisa och Venedig. Förra året (se Loggbok) var Doges Palace i Venedig stängt juldagen, så i år tänkte vi köra dit annandagen istället.

När vi landat i Malpensa tog vi bussen till Linate där bilen väntade. Det var +6º och ganska ruggigt i luften, inte varmare än det var i Ystad, men där har vi förstås inte palmer som överlever i våra trädgårdar. Peter hade flyttat till en större lägenhet belägen ovanpå en restaurang en bit utanför centrum, i närheten av Ikea och ett väldigt stort köpcenter.

Lägenheten var nyrenoverat och det var högt i tak med synliga takbjälkar. Det fanns ett stort vardagsrums med en välutrustad kökshörna, två rymliga sovrum och ett stort badrum utrustat med duschkabin och tvättmaskin

Vi besökte Ikea för att bl.a. handla julglögg, pepparkakor, sill, dajm, julöl etc. På köksavdelningen hittade jag några prylar som saknades i köket. Det är alltid lika kul att handla på Ikea när man är utomlands, roligt att smålyssna på vad de tyckte om våra svenska prylar. Nästa stopp var det närbelägna köpcentret för att handla mat inför julhelgen, men eftersom vi fick passera förbi kilometer av hyllplan för att hitta allting som behövdes tog det en himla tid.

Bara att välja ut rätt mjölk, smör och yoghurt tog en kvart, fanns många olika sorter att välja bland. Först var det spännande med många sorter att välja bland, men efter några besök blir man bananas. När vi skulle plocka frukt och grönsaker var vi tvungna att ta på oss engångsplasthandskar, vilket avskyvärt påhitt och miljöförstöring med alla dessa plasthandskar. Jag och dottern provade att ignorera detta, ja vad ska jag säga, om blickar kunde döda...

Det mesta av julpyntet var dessvärre slut, så det blev bara en julstjärna till köksbordet. På väg ut från köpcentret slök vi på stående fot varsin kopp Macchiato innan vi drog vidare, uppiggande gott och välbehövligt! Lite krångligt bara, för först måste man stå i en kö för att betala för det man ska ha, sedan ställa sig vid bardisken i en ny kö med kvittot för att vänta på sin tur för att få beställa vad man köpt, ett irriterande system!

Den 24 december - På självaste julafton bestämde vi oss för att ta bussen in till Milanos centrum, vi körde ut bilen till flygplatsen och parkerade där. Medan jag och Elisabeth gick vi runt och tittade och fikade, stack Peter iväg en stund för att prata med besättningen så att allting var ok med flygplanet. När han kom tillbaka tog vi bussen in till centrum, sedan två stationer med tunnelbanan innan vi hoppade av i närheten av kyrkan Santa Marie delle Grazie. Vi hade bokat biljetter som vi skulle hämta för att se Nattvarden som vi missade förra året.

Det är ett jättelikt verk på 9 x 5 m gjord av Leonardo da Vinci mellan åren 1495 -1498, som ska föreställa Jesus sista måltid med sina lärjungar. Den är målad i högrenässans stil och färgerna var i början mycket klara, något som idag tråkigt nog har försvunnit eftersom målningen är restaurerad många gånger, minst sju. Nattvarden är ett av världens mest kända konstverk och med hjälp av Dan Browns bok om Da Vinci-koden, har myterna om målningen tagit fart, jag och min dotter tycker att Dan Browns idéer om målningen är intressant, men sann? Tja, vem vet?

Målningen finns inte i själva kyrkan, utan i dess refektorium (matsal), som är belägen i en sidobyggnad. Vi tittade först på den fina kyrkan, men Gudstjänster, bröllop och dop hålls inte längre, allt för att skydda målningen. Idag släpps man bara in i små grupper och för att undvika klimatpåverkan har det installerats ett ventilationssystem som konstant kontrollerar temperatur och fukt i rummet.

Efter kyrkobesöket gick vi in för att betala biljetterna vi bokat via telefon i november, den enda tid de hade var på nyårsdagen klockan 10, med andra ord en urusel tid men vi ville så gärna se Nattvarden. När vi kom för att betala dessa frågade personalen om vi kände för att titta på Nattvarden nu? Då menade de verkligen nu, besöksgruppen var redan på väg in. Vi stirrade på varandra och undrade om vi hört rätt? Det var en familj som ringt återbud i sista minuten, vi fick t.o.m. reducerat pris på de dyra biljetterna.

Vilken julklapp vi fick på självaste julafton, jag fick nypa mig i armen för att förstå att vi verkligen hade en sådan otrolig tur, wow. Snabbt som attan betalade vi och fick våra biljetter. De andra hade precis gått in så vi fick stå och vänta några minuter utanför innan det automatiska systemet släppte in oss. Vi var ca 15 personer i rummet, så det var liksom ingen trängsel som uppstod framme vid själva avspärrningen. Vi satt oss ner och njöt av Nattvarden som var målad på kortsidan och inte långsidan som jag trodde, belyst på ett perfekt sätt så vi kunde sa alla detaljer.

Det vi inte sett på någon avbild förut var den dörr som fanns där Jesus fötter under bordet skulle finnas, väldigt synd att munkarna lät ta upp en dörr mitt i målningen. Men även soldater hade en gång i tiden karvat bort apostlarnas ögon och andra världskrigets bombningar bidrog också till att förstöra målningen och 75 % av färgerna är idag restaurerade. Det fanns ytterligare en väggmålning och de vackra målade fönstren högt uppe att beundra.

Ingen av oss är precis troende, vi är mer inne på andra tolkningar av målningen än vad bibeln säger och där kom vi in på författaren Dan Brown berömda fiktiva bok Da Vinci-koden. I sin bok påstår att lärjungen som sitter till vänster om Jesus inte är Johannes, utan då Maria Magdalena. Vi själva tycker precis som vi gjort innan, att den person som är avbildad i målningen definitivt liknar en kvinna och ingen man. Liksom att handen med den omtalade dolken som syns mellan Judas och Petrus inte tillhör någon av lärjungarna, den bara liksom finns där utan att tillhöra någon.

Jag vågade inte fotografera där inne med tanke på alla skyltar som visade att det var absolut förbjudet. Men där var en italiensk kvinna som fick för sig att göra det ändå och hon tog ett foto så att hela salen lystes upp av kamerablixten, jisses vilken bländare. Men hon fick också verkligen sina fiskar varma och vi andra kunde inte gå någonstans, eftersom de klimatkontrollerande dörrarna precis stängt, så inget utsläpp förrän rätt temperatur och fuktighet åter uppnåtts.

Där stod vi och några andra och fick höra på hur den äldre vakten öste sin ilska över denna kvinna. Han frågade argt om hon var blind eller fullkomligt dum i huvudet som kunde vara så fräck, att det minsann var strängeligen förbjudet att fotografera. Slutligen öppnades dörrarna och vi kunde fortare än kvickt smita ut därifrån, usch, pinsamt värre, särskilt när jag förstod vad han sa. Visst är det bra att kunna andra språk, men det var inget kul att lyssna på så hårda ord självaste julafton. Tråkigt avslut på ett så trevligt besök och upplevelse!

Efteråt promenerade vi bort mot Piazza del Duomo och tittade på julmarknadsstånden och besökte den enormt fina katedralen Duomo di Milano. Katedralen var smockfull med besökare, men jag fick i varje fall tänt ett ljus i år igen för min farmor här, lite speciellt denna gång då det var julafton. Eftersom hon var troende, så inbillar jag mig att hon uppskattade att jag fortfarande tänker på henne. Hon var 64 år när gick bort och jag var 15, men det känns fortfarande som om det hände för några månader sedan.

Vi letade sedan upp någonstans att äta för Peter skulle snart iväg för att arbeta några timmar med flygplanet. Vi hittade en stor biograf i närheten av torget som hade flera matställen att välja bland. Vid sex fick vi ta tunnelbanan och buss tillbaka till flygplatsen, sedan körde Peter oss hem innan han for iväg igen. När han kom hem igen vid tio snåret åt vi lite sill, ägg och lax, inte mycket till julmat. Jag hade köpt väldigt goda små bakverk, petit chouxer fyllda med vaniljkräm till kaffet sedan, ja det sa vips, så var de uppätna.

Den 25 december - Juldagen bjöd på +4º och disigt väder, då körde vi till Pisa för att se det lutande tornet. Den första sträckan mot Parma var inget vidare, den gick längs en ganska monotom och tråkig betalväg vars omgivningar saknade Italiens charm, i varje fall under vintertid. Efter Parma blev landskapet alltmer vackrare och vi körde längs bergsvägar på 1000 m höjd, Passo della Cisa, genom en del bergstunnlar och över flera imponerande viadukter med bl.a. vingårdar längs sluttningarna. Vi stannade på vägen för att sträcka på benen och få något att äta.

När vi kom ut genom den sista bergstunneln förändrades klimatet drastiskt, från disigt och vitt till grönt, liksom att det klarnade upp. Några mil senare såg vi både cypresser och palmer. Vi fortsatte vidare mot La Spezia där vek vi av mot Pisa som ligger i nordvästra Toscana. Även temperaturen steg och när vi närmade oss Pisa var det +10º och solen tittade fram. Det tog ett tag tills vi hittade en parkeringsplats och vi fick gå en bra bit dit, vi som trodde att det låg mer centralt i centrum, lite snopet.

Torget Piazza del Duomo var omgärdat av en gammal stadsmur, där fanns också flera marknadsstånd som sålde en massa tingel tangel. Där fanns ingen direkt julstämning, men å andra sidan fanns det inte mycket folk här i heller. Kanske inte så konstigt när klockan började närma sig halv fem och det redan var skymning!

Pisa som är en mycket gammal stad är bl.a. känd för det lutande tornet, Torre Pendente. Det ca 55 meter höga tornet började byggas år 1173, men tog hela 187 år för att bli klart. Sättningarna uppstod redan under byggnadstiden när man nådde upp till våning fem eftersom marken var sank, därför gjordes toppen i en annan lutning för att minska på lutningsgraderna. Tornet har satt sig under årens lopp med 2.5 m och själva tornets topp har rört sig 4.47 m i sidled.

Tornet är egentligen ett klocktorn (campanile) till katedralen bredvid som också var minst lika vacker. Inträdet kostade ca 17€ så vi brydde oss inte om att gå upp för de 297 trappstegen, dessutom var kön lång trots att klockan var mycket. Själv är jag ganska höjdrädd och var inte speciellt sugen på att se utsikten därifrån. De hade igång dräneringspumpar nere i botten av tornet för att hela tiden dränera marken runtom från vatten. Dessutom pågick en rentvättning av tornet från sotavlagringar och det var ett digert arbete att syssla med.

Kring torget Piazza del Duomo eller Piazza del Miracoli (mirakeltorget), ligger förutom själva katedralen även ett dopkapell från 1100-talet som är Italiens största. Det lutande tornet står alldeles bredvid stadens katedral, vilket man sällan ser på bilder. Katedralen var byggd i svart/vit marmor och var oerhört vacker, men tyvärr har man använt sig av romarnas antika tempel och vi såg många marmorplattor med latinska inskriptioner. Det pågick en julaftons gudstjänst så vi fick inte se insidan!

När vi körde mot Milano igen så hade det mörknat, men vi tog några rundor i Pisa centrum som är en väldigt fin medeltida stad, egentligen värd några dagars sightseeing, men det var inte någon möjlighet för oss. Hemresan var väldigt tråkig då det var mörkt, vi stannade vid en vägrestaurang och åt middag. Absolut ingen märkvärdig mat, typ kafeteriamat, men det gick på ca 450:- Skr, så billigt var det inte. Vi var inte tillbaka i Milano från klockan var halv tolv och då skulle vi upp tidigt igen morgonen därpå.

Den 26 december - Annandag jul körde vi till Venedig för att se Dogepalatset som vi missade förra julen. I år fanns det fler bilar ute på vägarna och trafiken var väldigt hetsig med många stressade italienare. Vi blev omkörda av minibilar fastän vi höll långt över vad man fick köra, men de blåste ändå om oss i minst 180 km. Oftast var bilarna fullpackade av öppnade julklappar som skymde sikten bakåt. När vi lämnade Milano hade vi ca +4º och det var rått i luften, när vi närmade oss Verona hade det snöat, landskapet var alldeles vitt och vinrankorna var täckta av snö.

Vi kom fram strax innan halv ett och parkerade i samma parkeringsgarage som förra året. Sedan tog vi en Vaporetto för att komma till Markusplatsen, Piazza San Marco. Denna gång puttrade vi förbi många ståtliga byggnaders tjusiga framsidor istället för att gå förbi tråkiga baksidor. Tanken var att vi skulle stå ute på däck och fotografera, men vi frös ända in i märgen så det blev inga alls. Det var en upplevelse att åka med Vaporetton, men det gick fort och vi hann knappt med att följa kanalvägen i vår guidebok och lista ut vilka berömda byggnader det var vi såg, lite snopet.

Att komma ut från den varma Vaporetton vid Markusplatsen var lite av en chock, för det blåste nämligen svinkallt och det var bara +2º i luften, men det kändes som -10º. Det var verkligen kallt och rått i luften, inte undra på att Elisabeth blev förkyld med feber ett par dagar senare. Vi kunde inte se ett spår av den översvämning Venedig haft tidigare i månaden, detta händer lite då och då så det var kanske därför. Vi gick nästan direkt bort till Dogepalatset, Palazzo Ducale för att hinna med ett längre besök innan de stängde vid 17-tiden (vintertid).

Dodgepalatset byggdes under 800-talet som ett befäst slott men den förstördes senare av ett antal bränder, medan det nuvarande palatset uppfördes 1309-1424 för att användas som dogens ämbetsbostad, senatens samlingsplats, tingsrätt och fängelse. En stor del av byggnaden förstördes igen under en brand 1577, men då lyckades man bygga upp den exakt som den var igen. Dogepalatsets representationsvåningar och dogens privata rum på andra våningen var vackert utsmyckade, även om mycket plundrades av Napoleon.

Det är en fantastisk gotisk byggnad uppförd av rosa venetiansk marmor och vit sten från Istrien. Fasaden med sina spetsbågearkader ger ett orientaliskt drag. Från huvudingången passerade vi först genom Museo dell'Opera för att komma ut till borggården med sina magnifika brunnar från 1500-talet.

Innan vi gick in läste vi på en del i guideboken för att hänga med bättre. Den magnifika trappan Scala d'Oro, gyllene trappan, ledde upp till andra våningen. Bilden av taket i trappan var den enda bild vi vågade ta inomhus. Trappan byggdes 1538-1559 och har fått sitt namn av det vackra välvda taket ovanför i gyllene stuckatur.

Sala del Maggior Consiglio användes som sammanträdessal för Stora rådet och för banketter. Väggarna och taket täcks av guldstuckatur och enorma fantastiska målningar t.ex. Tintorettos Paradiso, en av världens största oljemålningar på hela 7x22 meter, samt en fris föreställande de 76 första dogerna. Där var otroligt mycket fint att beskåda, vi kunde inte heller förstå att bygganden var så stor när man såg den från utsidan. Inomhus var det inte precis varmt men vi frös åtminstone inte.

Tredje våningen rymde rådssalarna med fantastiska tak- och väggmålningar. Det vackraste rummet var Sala del Consiglio dei Dieci, där Tiomannarådet utredde och beivrade brott mot statens säkerhet. Armeria, rustkammaren ska ha en av Europas finaste vapensamlingar. Den värsta prylen var inget vapen dock, utan ett avskyvärt kyskhetsbälte, usch vilken hemsk uppfinning! Efter tre timmar gick det runt i huvudet på oss alla och vi begav oss mot fängelset som vi tänkte avsluta rundan med. Från Dogepalatset kan man via korridorer och trappor ta sig till Ponte dei Sospiri, Suckarnas Bro, som förbinder Dogepalatset med Prigioni Nuove.

Det nya fängelset byggdes 1556-1595 då de gamla fängelserna, Prigioni Vecchie, i själva Dogepalatset inte räckte till längre. Suckarnas Bro byggdes 1600 och har fått sitt namn efter fångarnas jämmer när de fördes till sina celler. Fängelsehålorna Prigioni Nuove gav mig otäcka vibbar, men det är väl inte så konstigt med tanke på all den energi som fortfarande fanns i väggarna. Den guidade turen Itinerari Segreti (den hemliga vägen) var man tvungen att boka tid för att få se och det hade vi ingen tyvärr. Men då får man se de gamla fängelsecellerna både högst upp under taket och på bottenvåningen, inkl. tortyrkammaren och Casanovas cell.

När vi kom ut var det på väg att bli mörkt, men jag fick tagit ett foto på den vackra marmortrappan Scala dei Giganti, jättarnas trappa, som byggdes under slutet av 1400- och början av 1500-talet i praktfull renässansstil. Trappan fick sitt namn av statyerna Mars och Neptunus som tronar på dess topp. Bakom statyerna kröntes dogerna med den juvelprydda zogian, men även en av dogerna halshöggs här.

Väl tillbaka till parkeringsgaraget var vi alla genomfrusna, det tog tid att tina upp fastän bilvärmen stod på max. Vi stannade till på vägen tillbaka för att äta pizza vid ett av vägkaféerna, om man kunde få så god pizza hemma vid någon av våra bensinstationer hade man varit överlycklig. Peter lämnade av oss vid lägenheten och drog iväg direkt igen till flygplatsen för att jobba några timmar. Två dagar senare blev Elisabeth förkyld och liggandes med feber, hon som inte brukar bli däckad.

Den 31 december - Under nyårsafton var det high life i restaurangen under oss som var privat bokad för kvällen. Peter arbetade och räknade inte med att vara hemma igen förrän tidigast tio. Först så åt vi lite festlig middag jag gjort. När han kom tillbaka vid halv elva åt vi lite nyårsmat som fingermat som italienarna älskar, smördeg med olika fyllningar, som bara var att värma i ugnen, sedan blev det crème caramel och till kaffet smarriga petit chouxer.

Vid tolvslaget var det inte mycket fyrverkerier vi såg, bara en del inne i centrum av Milano. Peter och Elisabeth gick ut i snön för att skjuta upp alla raketer vi köpt. Det hade snöat från och till under några dagar så det fanns en hel del av den varan. Vi skålade i champagne, vilket det fanns gott om då han fått flera av kollegor i julklapp, mycket god var den flaska vi valde i varje fall. Elisabeth som var redan var halvdäckad av sin förkylning, blev heldäckad efter två glas och gick och la sig, men mådde mycket bättre dagen efter, hmm, kanske rena mirakelmedicinen?

När restaurangen var på väg att stänga och festligheterna var slut vid ca halv två, då jävlar anamma smällde ägaren av raketer som hette duga, trodde aldrig att det skulle sluta. Det hördes som om det var riktiga bomber och jag kunde svära på att de gjorde bombhål på parkeringsplatsen, jisses, var inte lång ifrån att jag sket i brallorna! Efter festligheterna var slut drog personalen stolar och bord på plats under oss, så ni kan själva räkna ut hur det hörs när man drar tunga saker över ett klinkergolv, det var som att dra naglar över en griffeltavla fast högre, usch.

Januari - 2009

Den 2 januari - Fyllde Elisabeth år så vi besökte en stor och välsorterad skobutik med två våningsplan som vi kört förbi hur många gånger som helst. Här lät vi henne välja ut sin egen födelsedagspresent bland alla de eleganta modeskorna. Även jag hittade just "mina" gympaskor, men trots rean var mitt fynd dyrt, jag brukar inte lägga större summor på skor så de får väl anses som "billiga" av de kunniga då. På kvällen åt vi en trerättersmiddag på restaurangen under vår lägenhet som serverar otrolig god mat, trots sitt läge mitt ute i ingenstans mer eller mindre är här nästan alltid fullsatt.

Utan att vi beställt något, kom en av ägarna med varsin antipasto som bestod av olika sorters torkad skinka, stekt svamp, krämig getost & mozzarellaost och olika salladssorter. Till denna antipasto fick vi ett glas champagne. Till huvudrätt åt jag stekt kycklingfilé med krämig smaksatt polenta (majs), Peter beställde en stor grillad biff med ugnstekt knaprig potatis och födelsegrisen åt stora raviolis med svamp. Allting vi beställt var otroligt gott och här serverades genuin italiensk husmanskost.

Sedan att Peter kände ägarna, som även var hyresvärdarna, gjorde inte saken sämre. Vi fick in extra maträtter att smaka på och en flaska mycket gott vin, sedan blev notan bara 2/3 av vad det skulle kosta. Vi rullade ut efter att ha avslutat med några macchiato och ett gott glas special likör som de bjöd på, denna steg rakt upp i huvudet på mig och Elisabeth. Vi fick stödja oss på varandra när vi skulle gå upp till oss, hmm, gå upp, jag menar rulla upp för trapporna på baksidan. Nästa dag var det vila och packa dag, dagen därpå flög jag och Elisabeth hem i förväg.

Marie Westergren

Till Början