Julsemester i Milano & Venedig

Startsidan

Loggböcker

Föregående

Nästa

Julsemester i Milano & Venedig - 2007

Milano, December - 2007

Torsdagen den 20 - Jag och Elisabeth flög till Milano i Italien för att fira jul med Peter som skulle arbeta både jul och nyår. Han åkte iväg dagen innan men vi fick vänta tills dagen därpå, eftersom det var fullbokat på både Sterling och SAS när vi bokat våra biljetter i oktober. Tåget från Ystad gick sex på morgonen till Malmö Central, där bytte vi till Öresundståget för att ta oss till Kastrup i Köpenhamn.

Planet lyfte vid åtta och landade på Malpensa i Milano vid halv elva. Peter skulle ha hämtat oss men han hade ett flygplan att fixa med som fått problem så vi tog bussen till Linate flygplats där han arbetar. Resan dit tog en timme, men sedan gick vi in i flygplatsterminalen och satt oss på hans favoritställe som är ett livligt litet barkafé med många stammisar. Vi beställde in Macchiato och Panini "Bufalino", gud vad gott det var.

Efter några fler koppar Macchiatos dök Peter upp så vi kunde köra till lägenhetshotellet med vårt bagage. Jisses vad det gick undan, jag blundade emellanåt och fick andan i halsen flera gånger, men för Peter var det en helt normal körstil och hade inte fungerat på något annat sätt. Jag tyckte att bilisterna här hade en ganska så aggressiv körstil, men Peter tyckte att invånarna i Rom var mycket aggressivare och att de körde väldigt snällt här i Milano.

Lägenhetshotellet ligger i en förort till Milano som heter Milano Due och är tydligen ett väldigt fint bostadsområde. Vi passerade förbi vaktkurer när vi körde in på området, tråkigt nog blir man ständigt påmind om kriminaliteten som finns överallt. Området var lummigt beläget i ett parkområde med en sjö och många gångbroar. Miljön var väldigt lugn och tyst och det var svårt att tro att vi befann oss i en storstad.

Själva lägenheten hade ett stort sovrum med dubbelsäng, ett rymligt skrivbord och en avskild sovalkov där dotterns extrasäng stod. Det halkaklade badrummet var riktigt tjusigt, men det bästa av allt var det stora köket med sin matplats. När vi packat upp och vilat en stund tog vi bilen och körde ut, men eftersom Peter skulle arbeta lite senare så blev det en kort runda. På vägen tillbaka körde vi in om ett stort köpcentrum beläget 500 m från lägenheten.

Där fanns det mesta att få tag i och det är vi inte bortskämda med där vi bor precis. Vi passade på att köpa lite julsaker i ett försök att få rätt julstämningen i lägenheten. Matavdelningen var gigantisk, förvisso samma utbud som på andra köpcenter vi besökt utomlands, men jämfört med hemma hade de ett otroligt fint utbud. Peter körde sedan iväg medan jag och Elisabeth åt lite mat och tittade på en film innan vi kröp till sängs och somnade på direkten.

Nästa dag körde vi bort om till Ikea och handlade lite småsaker. Peter brukar åka hit för att köpa lite svenska matprodukter eller något till lägenheten. Vi ville gärna även ha tag i glögg då Kastrup hade slut på varenda flaska. Det fanns gott om alkoholfri sådan men jag vill banne mig ha starkvinsglögg till jul, punkt slut! Besviken gick jag igenom alla flaskorna, nix, det fanns ingen nu, men när Peter var här sist så fanns det även starkvinsglögg.

Jag brukar inte vara den som ger mig i första taget och efter tittat mig omkring så ingen stirrade på oss, gjorde jag något man förmodligen inte ska, jag öppnade lagerlådorna under hyllorna. Det fanns inga lås på dem så det var fritt fram för att rulla ut dem och jo då, där i röran bland allt möjligt låg faktiskt en flaska starkvinsglögg, enbart en enda sådan och den åkte fortare än kvickt ner i vår korg.

När vi skulle betala blev tjejerna i kassan lite förvirrade när de inte kunde hitta priset, men vi låtsades som om vi inte förstod vad de sa och pratade svenska om annat under tiden. Slutligen fick vi den för 3€, tack så mycket sa vi till varandra efteråt. Vi tror att ev. någon i personalen själva skulle ha den, men nu var den vår. Jag hade tagit med mig en påse med mandel och russin och det var tur, för vi kunde inte hitta russin när vi handlade mat.

Efteråt körde vi ut till flygplatsen och eftersom Peter har tillstånd för att komma in på området fick vi följa med. Det finns en liten outlet butik för de anställda som säljer kläder, skor, väskor, klockor etc. Jag hittade en fin väska, en Gattinoni i mjukt brunt skinn för futtiga 500:- som förut kostat flera tusen. Inte klokt, de vräker ut gårdagens mode, ja den var äkta, passade på att fråga rätt person sedan! Jag är inte mycket för mode och hade egentligen ingen aning om vad jag köpte, men vilken kvalité.

Medan Peter åkte ut till kärran för att kolla upp den och fixa en massa pappersarbete, gick vi omkring och tittade på flygplatsen en stund. Vi besökte barkafét sedan och beställde in våra dagliga Macchiatos och Bufalinos. Det tog tid tills Peter kom tillbaka och då var han också hungrig. Efteråt körde vi till ett annat stort köpcenter, det finns många att välja på här och det är lätt att man blir bortskämd med tillgången jämfört med hemma.

Denna var om möjligt ännu större, vi fick i varje fall handlat lite mera mat och julpynt, tråkigt nog var det mesta redan utsålt och nu reade de ut resten. Jag kollade in en del kläder, men det fanns så mycket att välja bland att jag fick ångestbeslut så istället bidde det ingenting alls! När vi kom tillbaka till lägenheten besökte vi Kina restaurangen i byggnaden sidan om och beställde mat med oss för snart skulle Peter ut och arbeta.

När han åkt iväg fick jag skrivit några mail och en del på min bok. Elisabeth hade också med sig sin laptop och hon arbetade med sin Wacom ritbräda för att lägga upp sin nya digitala bild på DeviantArt. När Peter kom tillbaka ganska sent på kvällen såg vi en himla rolig julfilm, under tiden med ett öga på filmen gjorde han allt det pappersarbete som medföljer jobbet. Det är minst tre timmars jobb varje kväll och allt ska föras in i företagets datorsystem.

Lördagen den 22 - Idag tog vi själva ta oss in till centrum för Peter kunde inte följa med. Han skulle iväg för att arbeta under hela dagen på flygplanet p.g.a. en större veckocheck, men i gengäld skulle han vara tillbaka redan vid nio. Vi tog bussen från hotellet och hoppade av vid den stora tågstationen för att byta till tåg. Men där blev vi ganska förvirrade, nog för att vi läst på om hur vi skulle ta oss in till centrum, men här var det rörigt och inte alls lika lätt som i Rom, men skam den som ger sig.

Jag frågade en tjej om hjälp och hon sa till oss att följa efter henne för hon skulle med samma tåg som vi skulle ta. Hon berättade vart vi skulle hoppa av och vilken Metro linje vi sedan skulle ta sedan. Hon varnade oss dessutom på skarpen att vi skulle hålla hårt i våra saker för att ligor stjäl som korpar i tunnelbanan och de är duktiga. När vi slutligen klev av Metron hamnade vi mitt under Piazza del Duomo, med andra ord var vi mitt i smeten så att säga, närmre kunde vi inte komma. Det fanns mycket folk och det märktes att det var bara några dagar kvar till julafton.

Den kända katedralen Duomo di Milano är 157 m lång och rymmer ca 40 000 människor och är därmed den näst största gotiska katedralen i världen; endast den i Sevilla är större. Det finns 135 spiror och 3200 statyer är inbyggda i fasaden och på taket. Bygget av katedralen påbörjades 1386 men färdigställdes inte förrän 500 år senare, men har egentligen på ett sätt aldrig blivit färdig eftersom byggandet konstant fortsätter. De tog inget inträde, men däremot fick man betala om man ville se "skatterna" som egentligen inte var något speciellt, men det insåg man ju inte förrän efteråt. Jag tände ett ljus för min farmor som dog när jag var 15, efter så många år saknar jag henne fortfarande lika mycket.

Det sägs att korets huvudfönster är de största i världen och att de 52 pelarna representerar vardera en vecka i årets alla 52 veckor. Högt ovanför altaret hänger ett spik som sägs komma från Jesus kors. Under själva katedralen pågick arkeologiska utgrävningar av lämningar från en fornkristen absid tillägnad Santa Tecla, ett åttkantigt baptisterium där enligt traditionen St. Ambrosius döpte St. Augustinus år 387 e.Kr. Stora plexiglasfönster vette ut mot tunnelbanan och vi såg stressade passagerare rusa förbi där ute, kändes väldigt konstigt!

Duomo var ett mycket imponerande bygge och kommer vi hit igen ska vi även besöka takterrassen. Utsikten där uppe ut över Milano och statyerna och spirorna på taket ska vara värd de slantar det kostar för att komma upp dit. Efter besöket i katedralen köpte vi varma rostade kastanjer och så gott det var, vi brukar själv rosta i ugn hemma.

När vi huttrade gick vi in i ett av Milanos få varuhus La Rinascente mitt emot Duomo, en stor byggnad med många våningar som är typ Milanos svar på NK. Vi trodde att vi skulle hitta julklappar här och visst kunde man det, men gud vad varmt det var och efter en stund var vi nära att smälta bort. Det märks att italienarna inte tål kylan som vi och brassar på med värmen.

Miljön var otroligt stressande för det var bara var ett par dagar kvar till jul och alla skulle samtidigt inhandla sista minuten julklappar, liksom kolla in alla reafynd. Vi åkte upp rulltrappa för rulltrappa och såg kläder, kläder och ännu mera kläder, skor och ännu fler skor. Varuhusets utbud var ganska tråkigt om man jämför med andra och vi lämnade La Rinascente utan köpt en enda pinal, även om det var rea och vi säkert kunde ha hittat fina fynd.

Vi gick bort mot Galleria Vittorio Emanuele II i närheten, en elegant åttkantig arkad med en 47 m hög glaskupol. Här fanns det många butiker och en berömd restaurang, men där åt vi inte när vi fick syn på priserna. Sedan höll vi på att ramla baklänges båda två när vi fick syn på MacDonalds, förvisso inte med de klassiskt gula & röda färgerna, utan i svart & guld för att matcha gallerians design. Vi som trodde att de inte var välkomna i Milanos elegantaste galleria.

Går man igenom gallerian och kommer ut på andra sidan hittar man operahuset Teatro alla Scala, eller La Scala som den kallas för i folkmun. Den byggdes som ersättare åt Teatro Regio Ducale som brann ned den 25 februari 1776 och två år senare, den 3 augusti 1778, stod där istället ett operahus. Teatro alla Scala bombades även svårt 1943 under Andra Världskriget men byggdes upp tre år senare. Operahuset genomgick för några år sedan en grundlig renovering under tre år. Utanför det världskända operahuset finns en skulptur på Leonardo da Vinci (1872). Egentligen borde vi ha gått på någon föreställning, men teater och opera har aldrig intresserat någon i vår familj, så det fick vara.

Vi gick vidare mot den imponerande fästningen Castello Sforzesco som byggdes 1368 av Galeazzo II Visconti, men som senare byggdes om till ett storslaget hertigpalats. 1447 raserades det delvis under den ambrosianska republiken, men blev senare hemvist för ett av de mest magnifika hoven i renässansens Italien, utsmyckat av Bramante och Leonardo da Vinci. Under slutet av 1800-talet räddades det från att rivas och restaurerades för att användas som ett viktigt museicentrum. Då klockan började bli mycket fick vi strunta i ett besök här.

Vi promenerade omkring en stund i Parco Sempione som är en engelsk trädgård belägen på baksidan av den gamla fästningen. Under Andra Världskriget användes den 47 hektar stora parken till att odla vete, men efter kriget återfördes den till sin forna glans. Då det började mörkna alltmer ville vi inte ödsla bort den tid som var kvar för att gå hela rundan runt parken, dessutom hade vi blivit tillsagda att inte vara kvar i parken efter mörkrets inbrott.

Vi gick vidare till kyrkan Santa Marie delle Grazie för att ev. få se mästerverket Nattvarden, en muralmålning gjord till Ludovico il Moro av Leonardo da Vinci mellan åren 1495 -1498. Ett jättelikt verk på 9 x 5 m som föreställer Jesus sista måltid med sina lärjungar målad i högrenässans stil. Målningen fanns inte i själva kyrkan som vi först trodde, utan i dess refektorium (matsal) belägen i en sidobyggnad.

Vi tittade först på den fina kyrkan, men Gudstjänster, bröllop och dop hålls inte här längre, allt för att skydda målningen. Idag släpps man endast in i små grupper på 15 personer och man får gå en liten omväg för att undvika att damm släpps in i onödan. För att undvika mer klimatpåverkan har det installerats ett ventilationssystem som hela tiden kontrollerar temperatur och fukt i rummet.

Vi visste om att man måste boka tid för att få se Nattvarden, men vi chansade för man vet aldrig, men tyvärr så var det fullbokat och de rekommenderade oss att boka minst 3 månader i förväg. Vi gav upp med att vänta och se om det var någon som inte dök upp och gav oss iväg. Istället hittade vi ett klassiskt gammalt kafé med fin service och en trevlig kypare som tog hand om oss, det var så skönt att sätta sig ner i värmen och få något i magen.

Vi tog oss sedan tillbaka mot Piazza del Duomo och tog Metron tillbaka, vi bytte tåg en gång och sedan var det buss tillbaka. Vi stannade till vid den lilla mini-matbutiken som hade det mesta, matvarorna var smart staplade på hyllorna så att butiken rymde så mycket som möjligt. Väl tillbaka åt vi Mozzarella och Prosciutto med gott nybakat bröd. När Peter kom tillbaka från arbetet hade vi det mysigt, åt en massa gott och onyttigt och såg en bra film tillsammans.

Söndagen den 23 - Under Lilla Julafton blev det först en tur ut till flygplatsen för att Peter skulle checka upp flygplanet, sedan körde vi ut till förorterna och gjorde lite trevlig sightseeing. Bara en bit ut från storstaden Milano så var man ute på vischan och vi körde förbi flera större gårdar. Sist besökte vi två stora köpcenter för att gå på varsitt håll ett tag och handla julklappar åt varandra. Till sist åt vi middag på en av restaurangerna och det var en trevlig avslutning.

Måndagen den 24 - Det var Julafton och solen sken, men det kändes inte som julafton och vi var glada för att vi julpyntat. Vi åt frukost i lugn och ro innan Peter körde iväg för att arbeta under några timmar. När han väl var tillbaka gick vi ut en runda och njöt av det fina vädret innan vi körde ut för att äta julmiddag på en restaurang. Tillbaka igen öppnade vi våra julklappar, ringde släkt och vänner och önskade varandra God Jul innan vi slog oss ner för att titta på några bra julfilmer vi haft med oss.

Tisdagen den 25 - Eftersom Peter var ledig under hela juldagen körde vi till Venedig, en tur på ca 25 mil så vi gick upp tidigt för att hinna med så mycket som möjligt. Det bästa var att vi slapp den riktigt tunga trafiken för de flesta firar jul den 25 och kör inte så långt så betalvägen var nästan tom på bilar. Vi hade flyt nästan hela vägen och vi hade med oss Gps:en, samma som vi använder i båten för den har både sjö- och landkartor inprogrammerade.

Efter halva sträckan stannade vi för att pausa och äta lite innan vi drog vidare. Vi fick förstås inte se mycket av de vackra omgivningarna längs motorvägen, vi passerade bl.a. förbi vindistriktet. Det fanns trevligare småvägar att köra men då hade vi fått ont om tid i Venedig eftersom det börjar mörkna vid femtiden. När vi körde förbi Verona där Peter arbetat förut beslöt vi oss för att köra dit på vägen tillbaka för att äta julmiddag på hotellet han bott på förut.

Det var en upplevelse att köra över bron Ponte della Libertà från fastlandet till Venedig som är 3.85 km lång och tvåfilig. Den tog inte lång tid att köra över och tråkigt nog var det alldeles för disigt, så vi kunde inte se så långt, men under sommarmånaderna är säkert utsikten väldigt vacker härifrån. Väl över bron var vi lite nervösa för att inte hitta någon parkering eftersom det var jul, men det löste sig nästan direkt.

Garage San Marco var ett stort parkeringsgarage där det gällde att vara uppfinningsrik för att få plats med så många bilar som möjligt. Bilen skulle lämnas olåst med nycklarna i tändningslåset för att vaktpersonalen skulle kunna flytta på den om det behövdes. Detta kändes minst sagt märkligt, men det var lika för alla så vi gjorde detsamma även om det kändes lite konstigt. Det var en bit att tag sig till fots för att bl.a. komma till Markusplatsen, men vi ville inte använda oss av annat färdmedel än apostlahästarna för det var skönt att få röra på sig efter så lång tid i bilen.

Peter var guide för han är den ende av oss som har något lokalsinne att prata om och han hittar alltid vart vi än är. För vi skulle hitta allting vi ville se så fort som möjligt fuskade han och använde sig av Gps:en. Vi gick i ganska rask takt och slutligen var jag i varje fall alldeles förvirrad. Jag bara pinnade på efter de andra frisksportarna, men jag var den som tog flest foto så jag stannade ofta för knäppa några bilder. Det fanns förstås rent för mycket att se och uppleva under några timmar och man behöver förmodligen minst två veckor för att åtminstone få se en del.

Otroligt nog fanns det en hel del öppna butiker lite närmare in mot centrum och vi stannade till vid några för att titta lite. Jag var väldigt sugen på att köpa med mig en av de tjusiga teatermaskerna i en av butikerna, eftersom vi redan har en del masker från Bali och Thailand hemma. Men jag ville vänta tills vi skulle gå tillbaka för att slippa asa på den, men då visade det sig att de flesta butikerna hade stängt för kvällen.

Det var öde längs kanaler och gator och vi undrade om man istället kört in till fastlandet för att fira jul. Det var förstås inte helt fel för nu fanns inga köer att prata om, d.v.s. det som var öppet. På husväggarna längs de trånga gränderna kunde vi tydligt se hur högt upp vattnet kommit vid översvämningarna. Dessa trånga gränder gav verkligen ut vibrationer av svunnen tid, personligen skulle jag inte vilja gå här ensam när det var mörkt och då pratar jag inte om rånare eller våldtäktsmän.

Den berömda Markusplatsen, Piazza San Marco är Venedigs hjärta och detta torg har vi under åren sett i otaliga filmer och reportage. Nu när vi verkligen var här på riktigt kändes det konstigt att komma ut på Markusplatsen från de trånga och mörka Mercerie gränderna. Torget anlades en gång i tiden för att Venedigborna skulle få fri sikt ut över Dogepalatset och Markuskyrkan. Napoleon kallade torget för Europas vackraste salong. Det var lite svårt för att föreställa sig turistträngseln här under sommarmånaderna, men nej tack, det slipper vi gärna.

Den som ville mata duvorna kunde köpa frön och bröd av försäljare som satt vid sina försäljningsbord mitt på torget. Vi lät de andra turisterna mata dem istället, men duvorna var inte speciellt på hugget. Jag har hört att Venedigborna har ett annat ord för duvorna på torget, de kallar dem för cecchino, vilket på italienska betyder prickskytt. Det gäller nämligen att vara försiktig när man går under gatlyktor eller pelare, för troligtvis sitter där en prickskytt och väntar på att släppa en bomb, men nu var det ingen bombning på gång tack och lov.

Kampanilen är 98,6 m hög och byggdes 1173 som en fyr från början, men under medeltiden blev den istället en tortyrkammare. Byggnaden skadades allvarligt efter en brand 1489 och en jordbävning 1511. Men i juli 1902 upptäcktes en spricka på tornets norra vägg som bara blev större och klockan 9.45 den 14 juli 1902 gav grunden vika och hela tornet rasade ihop i en hög på torget. Men vare sig människor eller andra byggnader skadades, däremot dog tillsyningsmannens katt. Samma kväll samlades kommunalrådet och avsatte 500 000 lire för att bygga upp tornet igen precis som det var, men med några förbättringar så att det inte skulle kollapsa igen.

Det installerades även en hiss för 14 personer. På Markusdagen den 25/4 1912 invigdes den nya kampanilen som byggts med ny sten, det gamla byggnadsmaterialet begravde venetianarna i lagunen. Klocktornet var stängt nu men det gjorde oss detsamma för vi var ändå tillräckligt trötta i benen efter skyndat oss genom halva Venedig.

Nu var vi sugna på kaffe och något gott så det blev Caffé Quadri vid Markusplatsen som grundades 1775. Atmosfären var verkligen gammal och caféet var ett favoritställe för de österrikiska trupperna under ockupationen. Vi beställde tre koppar Macchiato och tre bakelser som kostade 340:-, vi visste om att det var dyrt att fika här men vi kunde ändå inte låta bli att titta två gånger på notan.

Vid Markusplatsens norra sida belägen ovanför valvgången som leder ut till de myllrande Mercerie gränderna, finns det vackra klocktornet Torre dell' Orologio som byggdes i renässansstil i slutet av 1400-talet. Den blå- och guldfärgade emaljklockan visar månens och zodiakens faser och ritades ursprungligen med tanke på sjöfarare. Det ringer i klockan på timmen.

Venedigs tre största sevärdheter ligger sida vid sida: Markuskyrkan, Dogepalatset och Markusplatsen. Venetianska handelsmän stal evangelisten Marcus kropp på 800-talet och tog med den till Venedig. År 832 byggdes den första Markuskyrkan, Basilica San Marco, vägg i vägg med den folkvalda dogens palats för att förvara reliken. Kyrkan man ser idag invigdes 1094 och var i början bara dogens privata kapell, men 1807 blev den Venedigs domkyrka. Kyrkan har flera olika arkitektoniska stilar, främst bysantinsk med inslag av romansk, gotisk och renässans.

Utsidan är byggd efter ett grekisk korsplan och kröns av fem enorma kupoler, det är den tredje kyrkan som byggs på samma plats. Den första eldhärjades och den andra revs på 1000-talet för att ge plats åt en mer spektakulär helgedom.

Vi är inte troende men man behöver inte vara särskilt religiös för att fascineras av kyrkorna i Italien. Vanligtvis är kön för att komma in hit väldigt grym, vänner till oss har berättat om dem, men nu var det bara att visa väskan för vakten och knalla rakt in. Insidan var givetvis också otroligt vacker, men för prålig för vår smak med alla guldinlägg och glitter, jag gillar inte när kyrkor glänser av rikedom.

Sidan om Markuskyrkan fanns en häftig julgran helt gjord i färgrikt handblåst glas, tydligen skänkt av Casino Venezia enligt julgransfoten. Vi gick vidare mot Dogepalatset, Palazzo Ducale, som användes som dogens ämbetsbostad, senatens samlingsplats, tingsrätt och fängelse. Det är en fantastisk gotisk byggnad uppförd av rosa venetiansk marmor och vit sten från Istrien. Palatsets representationsvåningar och dogens privata rum på andra våningen ska vara mycket vackert utsmyckade, även om mycket plundrades av Napoleon. Nu var det stängt tråkigt nog, men om vi kommer hit igen kommer vi göra ett besök här.

Vi gick ner mot den viktigaste vattenleden i staden, Canal Grande som trafikerades av vattenbussar och vattentaxi. Den 3 800 meter långa och 30-70 meter breda Canal Grande ringlade sig som ett S genom de centrala delarna och mynnade ut i Venedigs lagun.

När vi kom fram vid Canal Grande så var de flesta gondolerna övertäckta, men det fanns fortfarande gondoljärer som jagade oss. Vi trodde inte att de skulle vara så efterhängsna men tydligen gick affärerna dåligt för de var på oss ett flertal gånger. Vi frågade vad det skulle kosta och för 40 minuter ville de ha ca 900:-, visst var det lockande att få åka en tur men inte till det priset. När vi sa nej tack kände man hur sura de blev, visst var det bara att skita i förstås, men ibland var de lika obehagligt påträngande som en del försäljare i Kuta på Bali.

Huvudattraktionen i San Polo är den världsberömda Rialtobron, Ponte di Rialto som leder över Canal Grande och utgör stadens geografiska mittpunkt. Förr i tiden så var denna bro den enda som ledde över. Affärer trängs på båda sidor om den centrala passagen och här brukar det alltid vara fullt av turister, men nu fanns det inte så många att trängas med och vi kunde fotografera i fred. Första förbindelsen över Canal Grande brann delvis upp 1310 och kollapsade 1524, man byggde då om bron i sten och den nya Rialtobron stod slutligen klar 1591 efter 3 års byggande.

När klockan närmade sig fem var det dags att gå tillbaka mot bilen för det var nästan helt mörkt och vi frös. Nu var det skönt med Gps:en så att vi kunde hitta tillbaka till bilen så kvickt som möjligt, vi hade dessutom en bra bit att köra till Verona för att äta julmiddag. Väl tillbaka vid garaget fick vi ett kvitto av vakten och vi betalade vid utfarten. Bilen var helt ok och alla personliga saker fanns kvar, det var väldigt smidigt och även om det kostade 300:- var det värt varenda krona.

När vi kom till hotellet Verona kände de flesta i personalen igen Peter och jag förstår att han trivdes att bo här. Jag borde själv följt med hit för det finns en hel del att titta på, bl.a. Amfiteatern och Casa di Giulietta (Julia & Romeo). Även om det sistnämnda förmodligen bara är ett turistjippo för att plocka oss på pengar. Julmaten var uppdukad till julbuffé och egentligen var den enbart till för hotellgäster, men det gick bra ändå för oss att äta där och vi betalade ca 300:- per person.

Då ingick varsin vinflaska och vi kunde ta så mycket mat som vi orkade äta. Vi fick först välja mellan två olika varmrätter och vi valde alla samma, kalvfilé med råstekt potatis och en god portvinssås. Den kallskurna buffématen var väldigt god, det fanns flera olika rätter att välja bland och det var spännande att prova på italiensk julmat, men vi svenskar är nog bortskämda med all den traditionella julmaten vi själva har. Efterrätter fanns där många olika att välja bland och även tårtor.

Det märktes att italienarna var sötsugna gottegrisar och barnen fick tydligen strunta i maten om de ville och äta efterätterna istället. Kanske föräldrarna gör så för att få lite matro? Jag vet att de italienska barnen efterapar de amerikanska och istället för att äta riktig mat i skolan, stoppar de i sig mycket sötsaker som typ energikakor med choklad, kondenserad mjölk och nötter, därför blir de också allt fetare för varje år som går tråkigt nog.

Vi ett av borden en bit bord satt ett engelskt par med sitt lilla barn på ca 1 1/2 år, båda föräldrarna var klädda i typ joggingbyxor, t-shirts och mjukistofflor. Även om vi själva inte var finklädda, var vi i varje fall propra klädda för julafton. De skrynklade näsorna ofta när de misstänksamt sniffade på maten innan de vågade smaka. Inte ens på Bali blev vi magsjuka och då åt vi ofta på ställen som var typ hål i väggen!

Vi var tillbaka i lägenheten vid halv tolv och det var mer eller mindre direkt i säng. Nästa dag spenderade vi i lägenheten medan Peter den stackaren åkte ut för att jobba. Dagen därpå flög jag och Elisabeth hem ensamma eftersom det var fullbokat dagen därpå när Peter slutade sin skiftperiod. Han körde oss till Malpensa flygplats där blev det ett snabbt hej då, för han var tvungen att köra tillbaka direkt till Linate för att börja arbeta.

Marie Westergren

Till Början